Bön eller humanism?

Källa: http://www.pray4belgium.be/index.php?page=en  se pdf under fliken "Downloads"

Författare: Ignace Demaerel

Översättning till engelska: Kate Weir

Översättning från engelska till svenska: Erna Berger-Sundin 

Bön eller humanism?

"Att be är viktigt": är det någon kristen som skulle våga ifrågasätta det eller avspisa det som nonsens? Ingen, naturligtvis! Och ändå, om vi sätter vårt dagliga kristna liv under lupp, och tittar på hur mycket tid och prioritering bön får i våra fullspäckade scheman, då verkar helt plötsligt bön egentligen inte va­ra lika viktigt som allt det andra. I vilket fall, en hel lista med saker tar plötsligt vår uppmärksamhet och slingrar sig upp till toppen i vår rangordning, och hotar gång på gång detta djupa behov av stillhet i vår ande. Känner du igen dig i det här? Vågar du titta in i den här spegeln? Är det smärtsamt att vara ärlig? Många kristna, speciellt västerländska, lider av andlig anorexi: deras andliga liv blir systema­tiskt svältfött. Vår kropp får hundra gånger mer vård och fysisk mat; vår själ får tio gånger så mycket uppmärksamhet och tid (t.ex. avkoppling, relationer ...); så vår ande får leva på "frisk luft", men kan den ändå "växa av sig själv" ...?

Många kristnas bönenivå är dramatiskt låg. En ärlig undersökning skulle verkligen lära oss mycket: hur många minuter spenderas varje dag med att se på TV, med hobbies, att ta hand om den yttre män­niskan, med "världsliga bekymmer" (Matt 13:22) ... och hur många i bön? Alltför lätt kan vi bekänna med våra läppar att bön är viktigt, men om vår första reaktion på en desperat situation är "Hur ska vi lösa det här problemet?" Och inte "Låt oss be!", var är då vårt hjärta? Vad är våra ögon fokuserade på – himmel eller jord? Hur fungerar bönen i realiteten i våra liv? Är det en dekorativ formel efter våra eg­na val? Ska vi involvera Gud i slutfasen eller redan från början? Är bönen sista kupén på tåget eller motorvagnen som drar? Är det en av de många andra aktiviteterna som vi fortfarande måste göra, eller källan till allt som vi gör?

Och hur är det med våra ledare? Söker de Gud mer än andra, eller står de bara under mer press? Det är mycket viktigare för dem att bönen penetrerar hela deras liv, men de står också under större press från omständigheter och attacker från fienden.

Denna artikel är den svåraste jag någonsin har skrivit i hela mitt liv, eftersom den också hela tiden av­slöjar för mig hur mycket jag är ett barn av min egen tid. Det har kostat mig en hel del kamp, och jag kämpar fortfarande med många av de saker som jag beskriver här. Ändå står jag för varje ord jag har skrivit, samtidigt som jag själv fortfarande håller på att inrikta mig efter det. Det är därför jag inte vill kasta sten på någon, och jag hoppas att ingen tar det på det sättet. Här och där kan vissa saker drabba hårt och uttrycks i bländande svart och vitt, men orsaken till det är att göra dem tydligare och mer exak­ta, och inte alls döma någon.

Naturligtvis har det hela att göra med tidsandan: västvärlden tror mycket mer på "att göra" än "att be". Organisera, planera och hålla möten är lättare för oss än att dra oss närmare Gud och vänta på honom. Vänta på Gud ... hm, inte lätt: det verkar sådant slöseri med tid, vår "gamla människa" skulle hellre fly från detta till varje pris eftersom det ger en obehaglig känsla av beroende. De "som gör" bland oss är​​, även under sin bönestund, desperata att komma tillbaka till jobbet igen ...

Människor som verkligen ber bekänner sitt beroende av Gud, att de litar på Gud. Människor som inte ber bekänner också en hel del: "det är ok, jag kan klara mig utan Gud ... Jag ska försöka klara mig utan Gud så länge som möjligt, tills jag inte kan längre, och sedan ska jag ropa och be honom om hjälp". Och när vi verkligen inte kommer längre, och vi verkligen har gjort en röra av allt, är Gud då skyldig att städa upp allt skräp? Är han reservspelare i våra liv som väntar på sidlinjen, lösningen i en nödsi­tuation, Plan B, C, D ...? Det är som den man vars tvättmaskin är trasig, och han säger till sig själv: "Jag försöker fixa det själv” – utan att läsa manualen eller ringa en tekniker – och när allt ligger i bitar och han verkligen inte kan göra något mer, då ringer han "experten".

Är det inte lite märkligt att människor, vars dator eller bil har gått sönder, direkt går ner till butiken eller till garaget, men då det gäller de mer allvarliga problemen i livet (långt mer komplexa än en PC) då vill de lösa det själva!?

Om vi så starkt litar på våra göranden och aktiviteter, vem eller vad tror vi på? På vår egen förmåga? På vår egen kraft att göra saker och våra egna talanger? På vår egen intelligens och erfarenhet? På alla de senaste metoderna ...? I slutändan, bara på oss själva? Vi har lättare för att lita på vår egen vishet (d.v.s. självisk vishet) än på Guds oändliga visdom. Emellertid är "att lita på människan" en synonym för "humanism". Hoppsan! Hjälp! Helt plötsligt, utan att märka det, verkar jag ha anammat en helt an­nan livsfilosofi! Det verkar finnas en idol stående precis mitt i mitt tempel! Är vår situation verk­ligen så illa?

Profeten Jeremia använder ett hårt ord som aldrig hade hörts förut: "Förbannad är den man som för­tröstar på människor" (Jer. 17:5). Aj, det där var lite rått. Benägenheten att hantera allt i vårt dagliga liv på egen hand, även som kristna, verkar drabba oss lika hårt som tyngdlagen. Det verkar så mycket enklare och "säkrare" att behålla allt under kontroll. Jovisst, men i vår omvärld kan vi också se och känna resultatet av detta!

Hur ser det ut i kyrkan? Hur mycket tillit till människan, hur mycket humanism finns det i vårt kyrko­sy­stem? Under århundradena har kyrkan tagit fram så många strukturer, ritualer, trosbekännelser, reg­ler och lagar. Kyrkans ledare har varit så stolta över kyrkans struktur, som de har byggt upp genom si­na erfarenheter under århundradena, att de har börjat tänka: "Lyckligtvis har vi kommit längre på vä­gen än de här första kristna amatörerna, då det ofta var ganska kaotiskt; naturligtvis var apostlarna ba­ra enkla outbildade män, och vi har fört kyrkan upp på en mycket högre nivå med vår avancerade ut­bildning ...".

Teologer trodde att deras subtila genomtänkta teologi faktiskt förklarade det hela med bättre ord än Bibeln själv, och har mer eller mindre sagt: "Du behöver inte läsa Bibeln mer: vår katekes säger allt i ett nötskal, mer tydligt och systematiskt än dessa analfabeter till fiskare kunde"! Samma fara lurar äv­en i dagens kyrkor: vi utvecklar strukturer, lagar, regler, visionära uttalanden, metoder för evange­lisa­tion, organisationsscheman, förebilder för auktoritet ... och vi rangordnar dem så högt och så pro­fes­sionellt att vi nästan stoltserar med att vi kopierat dem från professionella marknadsförare, fram­gångs­rika företagsledare, experter, stora politiker och tänkare: "Om kyrkan inte växer nu, om väckelse inte bryter ut nu, då vet jag inte hur det någonsin ska ske!". Vi ger mycket uppmärksamhet till en per­fekt organisation, megakonferenser, sömlösa program med de mest moderna multimedia (precis som "värl­den"!). De modernaste byggnaderna med den bästa akustiken, de bekvämaste fåtöljerna ... Vi står med beundran inför vår egen förmåga, praktiskt taget dyrkar "våra egna händers arbete" (Jes. 2:8, ett sätt att beskriva avgudadyrkan!).

Vilken arrogans och förvriden urskiljning! Vilken överdrift av vår egen mänskliga aktivitet. På utsidan kan vi faktiskt ibland åstadkomma riktigt imponerande saker som kyrkor, men om vi skulle jämföra det andliga innehållet i de rika, västerländska kyrkorna med de första kristna (eller t ex det andliga in­ne­hållet bland de förföljda kristna som riskerar sina liv), skulle vi vara djupt skamsna.

Många organisationer är också byggda på en stark ledare. Tack Gud för starka, karismatiska ledare, men så fort folk börjar tänka "han ska göra det, han vet vad man ska göra, han vet vägen, då kommer han få väckelse ...", då börjar de bygga på en person igen. Hur många stora ledare måste falla innan vi fattar vitsen med att detta inte är vad det handlar om? Vi kan se samma sak inom evangelisation: hur mycket förtroende byggs på stora högtalare, stora Gudsmän, "stora namn" ... som får oss att tänka: "Om denne världsevangelist, denne helandeevangelist, denna profet, bara kunde komma till vårt land, då skulle allt förändras!" Hur svårt är det inte för oss att förvänta oss frälsning blott och bart från Gud?

Varför är det så i Europa, den enda kontinenten i världen där kyrkan lider av en så stark form av ane­mi? Tidsandan är för närvarande dominerad och styrs av humanistiska värden. Och ändå var Europa en gång i tiden den kristna kontinenten, fanbärare av kristenheten. Den kristna tron överlevde den fruk­tansvärda förföljelsen under de första århundradena och övervann det mäktiga romerska imperiet utan jordiska vapen. Men när en ny, "modern" världsbild uppstod i slutet av medeltiden, som sätter män­niskan (i stället för Gud) i centrum av universum, verkade kyrkan inte vara tillräckligt stark på in­sidan för att tåla uppkomsten av humanism. Kyrkorna var till synes för svaga för att erbjuda ett kraft­fullt alternativ. Naturligtvis är en fysisk fiende på utsidan lättare att slåss mot än en andlig, osynlig sådan. ”Andra förlitar sig på vagnar och hästar, men vi berömmer oss av Herrens, vår Guds, namn.” (Ps 20:8)

Den nya världsbilden trängde först in i vetenskapen och konsten, sedan teologin och kyrkan. Evange­liets vin blandades (mer och mer) med vatten tills det smakade ingenting, och slutligen jagades kyrkan in i hörnet av samhället som irrelevant.

Det är illa nog att den har trängt in i vårt samhälle, men det är mera allvarligt att den har invaderat våra kyrkor också. Den är så subtil: den är som ett moln av giftgas som fläktar över vårt land och som folk var­ken ser eller luktar. Den hänger överallt – i utbildningen, media, politiken. Det är så "uppenbart" att det är nästan ett brott att ifrågasätta den ...

Låt oss först av allt göra klart vad "humanism" egentligen innebär. Humanism är: att människan är mått­stocken i allt. Med andra ord: i allt vi gör, från vår egen synvinkel i stället för från Guds. Leva och planera våra liv som om vi hade det första och sista ordet. För en icke-troende är detta klart som da­gen, men en kristen har accepterat Gud i sitt liv som Skapare, eller hur? Humanism i livet för en kris­ten betyder: att ge Gud en mindre roll i vår tillvaro. Att tillåta God tillträde bara så mycket vi behöver honom, på de områden vi själva väljer och då vi bestämmer (så att vi alltid kan ta det sista beslutet själva). En del kristna lever som om Gud skulle vara glad över att de går till kyrkan och ber då och då! Eller de ber som om Gud är vår springsjas och måste betjäna oss (genast!) när vi ber honom.

Vi behandlar Gud som om vi skulle sätta vagnen framför hästen. Om vi skulle se oss från Guds per­spek­tiv, skulle vi till vår skam upptäcka att vi har vänt världen upp och ner. Förmodligen gör vi alla det då och då, eller försöker åtminstone göra det ... tills vi upptäcker att det inte fungerar på det sättet, att Gud inte manipuleras av våra nycker, och då kommer vi verkligen omvända oss, vända om och låta Gud vara Gud. Vi skapade inte Gud, han skapade oss. Gud är inte där för oss, utan vi är där för honom!

Även en kyrka kan fungera på ett humanistiskt sätt: vi kör vår organisation och arrangerar våra möten på ett sådant sätt att vi skulle kunna fortsätta även om han inte skulle dyka upp, och vi skulle inte ens märka skillnaden. Det är som ett företag där medarbetarna planerar allt så bra att chefen inte behövs (eller inte ens är välkommen) i sitt eget företag. Försök att kolla upp lite på det humanistiska innehål­let i din kyrka: om ledarteamet möts, träffas de i två timmar och ber om Guds välsignelse i två minuter över de beslut som de just har tagit? Innan Jesus tog några avgörande beslut, som att välja sina 12 lär­jungar, tillbringade han en hel natt i bön, hur är det i våra kyrkor? Inser vi verkligen att kyrkan tillhör Gud? Att det handlar om hans barn? Det är oansvarigt att arbeta i Guds rike utan att först höra chefens instruktioner och sedan följa dem noga.

En stor predikant sa en gång: Om Jesus kom till jorden i dag och besökte sin kyrka, då skulle han kasta ut 85% av den, som han gjorde då han renade templet på allt som folk hade byggt upp runt omkring. Eller, med andra ord: om Jesus ledde en kyrka i dag, så som han vill, skulle 85% av kyrkans medlem­mar gå ut i bestörtning och gå till en annan kyrka. Det är hårda ord, men det är att vara ärlig om vi frå­gar oss själva: vad i min kyrka skulle bestå testet?

Låt oss ta en titt på exemplet som Jesus ger oss i allt detta. Byggde han upp en stor organisation? Läm­nade han efter sig "perfekta" stadgar och kyrkoregler för oss? Tog han den romerska kejsaren med all hans effektiva förvaltning som ett exempel för sitt rike? Valde han administratörer som lärjungar? Vem var hans PR-specialist, hans talesman? Hur många stora byggnader satte han upp? Hur många pro­cent av budgeten gick till kommunikation och reklam? Inget av det förstås! Det var inte heller för att dessa saker inte fanns då, utan därför att dessa inte är källan till hans världsförändrande makt. Hans källa var hans Fader. Hans hemlighet var "Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra" (Joh. 5:19). När han var trött ville han inte gå till en "spa", utan klättrade upp på ett berg för att vara ensam i bön. Han valde inte de tolv bäst utbildade, mest lovande unga männen av hans tid: Han behövde inte någon mänsklig storhet och skicklighet för att föda den största religionen i historien. Inga diplom, ingen ädel härkomst, ingen rik familj, ingen jordisk maktposition, ingen lysande strategi ... Han ville bara visa, genom frånvaron av världslig makt och intelligens, att det var bara Guds kraft som ledde denna baktalade lilla judiska sekt, för att så småningom övervinna det romerska riket. Trots denna brist på professionellt följe, hade han en djupare inverkan på världen än någon annan världs­ledare!

Vi lever i en värld där det är oerhört viktigt att vara effektiv: Vi vill använda varje minut fullt ut och se resultat direkt. Om vi talar om att ha en starkare, mer varaktig effekt, så var Jesus otroligt effektiv. Men hur effektiv är vår kampanj, vår organisation eller planering? Låt oss verkligen inte överskatta den! I det långa loppet betyder våra projekt egentligen inte så mycket: det som är kvar av dem efter 5, 10, 20, 50 ... år? Organisationer, även kristna sådana, kommer och går. I ljuset av evigheten är det vik­tigare ur Guds perspektiv vad vi är än vad vi gör! Någons personlighet och karisma lämnar ett mycket större varumärke än dennes handlingar och gärningar.

Vill vi verkligen lämna ett (bestående) intryck i den här världen? Sök Gud först och främst! Ta dig tid, massor av det, för att lägga en solid andlig grund. Hur mycket tid? Jesus tog 40 dagar innan han ens pre­dikade eller utförde ett mirakel. Hur många av oss har någonsin satt av ens en hel dag för att söka Gud på egen hand?

Den humanistiska världsbilden är också mycket materialistisk, och detta påverkar vårt nuvarande sätt att se på livet: materialet, den synliga verkligheten verkar så äkta, sann och viktig, medan den överna­turliga världen verkar så vag, molnig, imaginär och spöklik. Vi har svårt att "tro utan att se" (Joh. 20:29). Vi går hellre på marken än på vattnet. Vi föredrar jordnära realiteter framför Guds löften. I verkligheten behöver Gud bara säga ett ord för att skapa universum: kraften av den andliga världen är så häftigt. Det finns änglar i himlen som är så stora att de står med en av sina fötter på jorden och den andra i havet, och att ett ord från munnen förändrar historien (Upp. 10:1-3)! Om vi kunde se och förstå det bara en gång, skulle vi leva på ett helt annat sätt: då skulle vi hellre be, än att slava i våra projekt. Då skulle vi se att två timmars bön är effektivare än två timmars arkivering eller utskick av mappar.

Ibland kan vi känna effekten som västerländska humanismen har på oss när vi till exempel kommer i kontakt med afrikanska kyrkor, och deras andlighet: när vi smakat på deras eldiga böner, deras ohäm­made tro, den självklara plats Gud har i deras liv och i deras samhälle, den lätthet med vilken de fastar ... det ser inte ut som om de är infekterade av det andliga virus som en masse har trängt in i väst­värl­den. Ur deras synvinkel, är de förvånade över att vi inte kastar ut demoner och botar sjukdomar (precis som Jesus), att vi inte har några drömmar eller visioner och ser änglar (precis som apostlarna). Väster­ländska kristna har svårt att passa in det övernaturliga i sin världsbild – vi verkar inte kunna inlemma det i våra tänkesätt. Är det något fel med den bibliska världsbilden eller med vår "vetenskapliga" (stängda, människofokuserade) världsbild?

Jag ser ibland kristna som har vandrat med Gud under flera år plötsligt bli avfälliga, de uppehåller sig utanför bilden och faktiskt försvinner ... Det är väldigt tråkigt, men jag undrar ofta hur djupt deras böneliv var? Man kan förstå om de var besvikna på människor, men bygger de sin tro på människor? Har de tröttnat efter så många år av allvarligt engagemang och få resultat? Det kan så vara, men sökte de inte och fann de inte sin glädje, frid och styrka i uppfriskande möten med den himmelske Fadern? Att utföra Guds arbete på mänskligt bränslet kommer alltid förr eller senare leda till utbrändhet. Gud hade aldrig tänkt att vi skulle utföra hans uppgifter med vår mänskliga styrka.

Vi kan ge namn på en hel del "förmildrande" omständigheter som orsakar fattigdom i bön, såsom tryck, stress, utmattning (trötthet), nödsituationer ... , men inget av det är ett tillräckligt bra skäl för att försumma vår första och främsta prioritet, eller för att ge upp vår första lojalitet. En gift man som för­summar sin fru på grund av ett stort antal mycket förståeliga omständigheter, kommer att nyktra till mycket snabbt och ganska smärtsamt när han får ett brev från sin frus advokat. Efteråt, om han är är­lig, måste han erkänna att det fanns många varningstecken att förhållandet inte var bra, att de ömsesi­digt förkastade den andra eller höll sig på avstånd, och att hans fru hade försökt många gånger att göra klart för honom att det inte stod rätt till ... Det är inte ett tecken på mognad när vi skjuter över skulden på djävulen, andra människor eller på omständigheter: om Gud skapade oss till att regera över plane­ten, då måste vi verkligen börja ta kontroll över våra egna liv, vår användning av tid och våra val, istället för att gå med strömmen.

Att be, eller ha en attityd av "har-inte-tid-att-be" är vårt eget ansvar! Vi är mogna vuxna och måste ta kon­sekvenserna av våra val. Vid slutet av dagen, är det uppenbart utifrån våra handlingar, hur viktigt vi anser bön vara och vilken plats Gud verkligen har i våra liv. Är det att döma oss själva alltför strikt? Kanske det, men om vi verkligen får en aning om vår envisa humanistiska attityd, kommer det att ge liv. Gud hjälpe oss att inte släta över våra tillkortakommanden, eller att ta det alltför lättvindigt, utan ödmjukt erkänna det. Och om vi bekänner med äkta ödmjukhet, ger han oss lyckligtvis mycket nåd, och han hjälper oss på vägen till etablerandet av himmelska mönster i våra liv.

Låt oss göra ett experiment i tanken: föreställ dig att någon "tvingar" dig att spendera 24 timmar en­sam med Gud på ett visst ställe: skulle själva idén ge dig en fruktansvärt obehaglig känsla, eller skulle du säga: "Åh, underbart, äntligen lite tid att vara ensam med min himmelske Fader"? Intressant sätt att kolla sig själv, eller hur? Jämför det med det här: Du skulle gärna tillbringa 24 timmar ensam med den person du älskar mest och inte ens det var tillräckligt med tid, är det samma sak då med Gud? Om inte, hur kommer det sig? Vilken bild har vi egentligen av honom? "Att känna Gud" är definitionen av "e­vigt liv" (enligt Joh. 17:3!), men det finns inget annat sätt att lära känna Gud än genom att be, tala med honom och spendera (mycket) tid med Honom. Hur ofta har du verkligen sökt Gud? Och hur in­tensivt har du sökt? Hur länge har du stått ut? Hur snabbt blev du avskräckt när du inte såg något ge­nom­brott?

För att komma in i en djup relation med Gud genom bön måste vi stänga in oss regelbundet i timmar (eller bättre: i dagar), ensam med Gud, naken inför hans ansikte. Vi kanske kommer att känna oss rik­tigt obekväma i början, och inte veta vad jag ska säga eller hur man beter sig ... Kanske vi kommer att behöva mycket tid för att kämpa oss igenom alla hinder, våra inre murar, vårt motstånd, distraktioner ... , kanske kommer det bara inte att fungera många gånger ... Ska vi ge upp? Eller ska vi ropa ännu högre på honom? Ska vi försöka ta ännu hårdare tag? Har du fastat någon gång? Fastat länge? Fastan är ett starkt stöd för bön: Vi stänger av vår kropp för att visa Gud att vi menar allvar, att hans ord är viktigare för oss än att äta. Fastan går väldigt starkt mot vår humanism! Om vi håller ut och driver igenom till kärnan i relationen med vår Skapare och Fader, för verklig interaktion, fördjupad kontakt, ett far-till-son-ögonblick, kommer belöningen att vara mer än värd allt besvär.

Job trodde att han hade känt Gud hela sitt fromma liv … men när han verkligen hörde Gud tala förstod
han att han hade levt långt borta från Gud alla dessa år, och hade knappt haft någon personlig kontakt
med honom (Job 42:5). Hur står det till med oss? Har vi någonsin hört Gud tala direkt till oss och mött honom ansikte mot ansikte? Bön kan kanske (förmodligen/ganska definitivt) vara mycket mer än vi tror.

Egentligen är humanism (att sätta människan i centrum) inte så mycket ett teoretiskt sätt att leva, utan resultatet av vår självupptagenhet, som vår anknytning till materiella ting, navelskåderi: på grund av synd har det blivit så svårt att inte tänka utifrån vår egen synpunkt. Humanism som ideologi är en bara rationell artikulation (motivering – efteråt) av denna livsstil som, vid närmare anblick, är helt ohåll­bar. Vi behöver en grundlig Kopernikus-revolution i våra liv: människan trodde i århundraden att solen gick runt jorden, tills en man med tillräckligt med mod undersökte fakta objektivt. Kopernikus räk­na­de med att det var mycket mer logiskt att förklara himlakropparnas rörelser om vi utgick från att jor­den gick runt solen! Vilken chock det blev för världen på hans tid! Vilket paradigmskifte!

Så svårt det är för oss att inse att vi inte är universums centrum! Fortfarande lever vi idag som om så vore fallet, för vi säger varje dag: "solen går upp" eller "solen går mot väster". Och det är precis sam­ma sak i den andliga världen: Gud kretsar inte omkring oss (mig), utan vi kretsar kring Gud. Gud ska­pades inte för oss, utan vi skapades för Gud! Gud finns inte för att tillfredsställa våra behov (och för att betjäna oss!) Utan vi är där för honom! Så länge vi har attityden att han måste göra något för oss, då är vi långt utanför banan och har inte förstått grunderna än! Då tjänar vi en self-made Gud, en Gud som vi har tryckt in i den lilla ram som vi vill ha honom i.

För att göra en kopernikansk revolution behöver vi en verklig pånyttfödelse: allt annat är inte starkt nog. Vi kan inte hålla fast vid en geocentrisk (egocentrisk?) världsbild som vi kan anpassa till oss själ­va, där vi skyler över inre motsättningar eller döljer dem. Den syndiga "gamla människan" kan i hu­vud­sak inte lappas ihop: även när vi tjänar Gud vill han ("den gamla människan") alltid stå i centrum och han är bara intresserad av Gud när det passar hans egna syften. Han måste bli radikalt korsfäst, och den "nya människan" – Kristus i oss – måste ta hans plats.

Vad är verklig "teocentricitet”? Låt oss titta på hur det är i himlen, i evigheten. Det, och bara det, mås­te vara den slutgiltiga "normen" för vår jordiska kyrkogemenskap. I Upp. 4:8 och 11 läser vi om en im­ponerande syn: ”Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: "Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer."

Deras uppmärksamhet är med andra ord fokuserad dag och natt på enbart Gud, på hans helighet: det är det enda som är värt att ropa ut. Bara det är den verkliga kärnan, den sanna realiteten – resten är bara en detalj. Det finns ingenting som någon kan lägga till. Allt annat bleknar in i oändligheten.

”Och då faller de tjugofyra äldste ner inför honom som sitter på tronen och tillber honom som lever i evigheternas evigheter. De lägger ner sina kronor inför tronen och säger: "Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat."

Än en gång ser vi de heligaste ögonblicken i himlen, i den innersta kretsen kring Guds tron att detta är det enda som kan sägas, kärnan i det hela, den mest djupgående verkligheten, det mest påtagliga väsen ... : Gud ensam i centrum! Han är värdig att ta emot allt! Endast han! Jämfört med honom, är allt annat (allt som änglar eller människor kan göra eller förtjäna) inte värt att nämnas.

I en stund som denna, skulle det vara såååå malplacerat att ge ära till en människa eller ängel, så oläm­p­ligt, så oproportionerligt, att det skulle vara motbjudande. Denna typ av teocentrisk dyrkan är det en­da som kan stå sig genom evigheten. All jordisk tillbedjan som inte har detta som sitt brännmärke, är knappast värt att stämplas "dyrkan". Det är teocentricitet i sin renaste form. Och alla mänskliga ska­p­el­ser, om det så är de mest sofistikerade kyrkostrukturer, den mest balanserade kyrkorutinen, den mest professionella stadgan, den mest inspirerade metoden, den mest lysande teologin, ... i bästa (!) fall kan de endast likna kronorna som läggs ner. Precis som Paulus sa en gång: ”Men allt det som var en vinst för mig (min position, mitt diplom, min rättfärdighet) räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. (Fil 3:7-10)! Jämfört med den levande Gudens dynamiska närvaro och känna honom, allt annat är näst bäst, nej, tredje, fjärde ... nej, det är till och med ett hinder, smuts, en börda, om vi litar mer på detta än på Gud.

I Paulus fall skilde dessa fromma, religiösa företeelser (hans teologiska studier och kunskap om lagen) honom verkligen från Gud och han kämpade mot Gud: om det leder till stolthet och självrättfärdighet, leder det till döden.

Låt oss göra det klart: att arbeta riktigt hårt på goda metoder, strukturer, regler och teologier är verk­ligen inte fel i sig, det är till och med nödvändigt! Och tacka Gud för goda teologer och kyrkobyggare. Men det kan så lätt dra vår uppmärksamhet nedåt i stället för uppåt, så att vi glömmer bort det viktig­aste och upphöjer saker som vi själva skapar. Låt oss aldrig luras att tro att vi kan imponera på Gud med våra egna gärningar och konstruktioner! Han är den ende som räddar, återlöser och befriar.

När det kommer till den praktiska driften av en kyrka, tekniska frågor, juridiska affärer, kyrkobygg­na­der, ger Gud människor gott om plats: vi har en stor frihet att göra saker på vårt sätt enligt våra talang­er, vår personliga stil och kulturella sammanhang. Men när det handlar om den andliga dimensionen, saker av evigt värde, de verkligt viktiga sakerna i livet, då vi kan vänta bara på Gud. Den andliga ni­vån i kyrkan, makten i bönen, vår nivå av helighet, vår förmåga att motstå frestelser i denna världen, våra möjligheter att vandra i det övernaturliga, vår profetiska gåva att urskilja och auktoriteten att för­ändra samhället ... detta är alla saker som utgör skillnaden mellan en levande och en död kyrka, mellan en kyrka som överlever och en kyrka som övervinner. Källan till levande vatten springer fram från un­der Guds eget altare (Hesekiel 47:1). På detta område kan vi inte lägga till en millimeter till Guds vis­het. Vi kan inte konvertera eller ändra en enda person, bara Gud kan. Vi kan inte ens fria oss själva från syndens slaveri.

När det handlar om transformation av vårt inre, är bön mycket effektivare än gärningar. Om vi vill byg­ga Guds rike utan bön (eller med alldeles för lite bön), är det som att bygga ett hus utan cement (eller med alldeles för lite cement i vår blandare). Det kan tyckas vara ok ett bra tag, men allt kommer att avslöjas tids nog.

Ett bra sätt att bryta igenom humanismen är genom att starta ett projekt i Guds Rike som går långt bort­om vår egen förmåga: något som vi är till 100% övertygade om att bara Gud kan fixa, där vi verk­ligen är beroende av honom. Att finna oss själva i stort behov, i slutet av vårt rep, får oss verkligen att ropa till Gud, eftersom våra liv är beroende av det. I denna mening är vårt västerländska välfärds­sys­tem inte alls en välsignelse, eftersom det blir så lätt att lita på det. Vår kropp och själ har blivit feta eller överviktiga, vår ande och vår tro har ingenting att göra och utvecklar därför inte någon "muskel­kraft". Ett nytt äventyr i tro med Gud, en hög kallelse, "kliva ut på vattnet", att göra något som vi al­drig har gjort förut ... allt det för oss närmare honom och övertygar oss om det absoluta hopplösa i vår egen förmåga.

Att be och aktivt vänta på Gud är också ett bra motgift för vår latenta humanism. I vilken utsträckning vi har det svårt avslöjar hur djupt det sitter i oss, precis som fasta avslöjar hur mycket vi är knutna till mat. ”Fråga efter HERREN och hans makt, sök alltid hans ansikte.” (Psalm 105:4) ”Hoppas på HER­REN, var stark och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på Herren!” (Psalm 27:14)

Det kommer tider (och vi är delvis redan där!) då vi inte kommer att kunna stå fasta för ett ögonblick i skakningarna av världen, utan en stark, direkt relation i bön till Gud. När trycket från den stora veder­mödan kommer närmare och närmare, när (andliga!) temperaturen i världen blir högre och högre, då blir det överväldigande uppenbart att vi inte på något sätt kan ha förtroende för vårt kött, utan får ropa till honom av hela vårt hjärta för att hållas vid liv. Be är inte en hobby eller ett alternativ: det är en be­fallning och är livsnödvändigt.

Den typ av kristendom som världen behöver i dag (och som hon verkar vara så rädd för), är ett liv där Gud står radikalt i centrum: en kyrka där Gud får vara Gud, där han kan ändra eller variera program­met hur som helst, där han inte "stör" vår älskade liturgi eller vår bestämda rutin, men där, vid minsta antydan om hans närvaro, folk kommer att gå och stå vid sidan i vördnad, falla ner på marken, fulla av förväntan för att höra vad han kommer att säga.

Icke-troende kommer i sådana kyrkor att ”falla ner på sitt ansikte och tillbe Gud och ropa: "Gud är ver­k­ligen i er!" (1 Kor. 14:25)! Kyrkor och sådana kristna är mycket hotfulla för världen, men å andra sidan är de också de enda som kommer att kunna övertyga världen om att kristendomen inte bara är en av många religioner, utan Jesu Kristi Gud är idag den Ende, Herren och Återlösaren av alla!

Frågor (för diskussion):

1. Hur mycket tid behöver du för att bli andligt mättad och bli stark?
2. Hur ger du din ande näring (jämfört med din kropp och själ)?
3. Hur blir du av med envis självcentrering?
4. Vad menar Paulus med ”be utan uppehåll”? Hur gör du det? ”Vänta på Gud”: hur kan du göra det (bättre)?
5. Varför är det svårare för oss att lita på Gud mer än oss själva? Hur kan du ändra på det?
6. När har Gud den centrala platsen i en gemenskap/kyrkan/kristen tjänst och när har han det inte (flera)?
7. Är Gud den som leder ditt liv eller spelar han bara en mindre roll i det?
8. Vart går du för att bli vederkvickt/avslappad när du är andligt trött?
9. Är du alltid medveten om att det synliga är temporärt och det osynliga är evigt?
10. ”25 timmar ensam med Gud”: blir du uppmuntrad eller fyller det dig med ångest?
11. Har du någonsin upplevt ett av dessa himmelska ögonblick av ren tillbedjan? Hur var det?