Artikel om Sverige av Claes-Göran Bergstrand

Från Sverigebönens hemsida, skrivet av Claes-Göran Bergstrand, en av Sverigebönens ambassadörer:

---

"Insändare till Världen Idag den 16/9 2014.

Vi har nyligen haft ett politiskt val som visar att Sverige är i kris på olika sätt. Krisen har inte skett över en natt utan tilltagit de senaste fyrtio åren. Denna period har generellt sett varit som en ökenvandring för Guds folk med vikande medlemssiffror, nedlagda församlingar krympande samfund som gått samman för att hålla ställningarna. Under samma period har sekulariseringen och ett ifrågasättande av Bibelns auktoritet och trovärdighet tilltagit bland kristna samtidigt som vårt inflytandet i samhället försvagats. Parallellt har synen på människovärdet och sexualiteten förändrats i samhället. Sedan Sverige lagstiftade om fri abort 1974 har cirka 1,3 miljoner aborter gjorts. Denna ”vård” har varit, och är ett angrepp på själva livet, något som Gud ser allvarligt på och håller oss ansvariga för. Visst, varje enskild kvinna som gjort/gör abort kan bli förlåten när hon vänder sig till Jesus och ber om rening. Men som nation bär vi på en blodsskuld som förebedjarna måste be om förlåtelse för. Skilsmässorna har ökat bland icke kristna såväl som kristna och ses idag som självklart. När lagen om enkönade ”äktenskap” införde togs ytterligare ett steg bort från bibliska värderingar. Gud välsignar bara äktenskapet mellan en man och en kvinna eftersom det är så han har skapat människan. Det innebär inte att de som ingår enkönat ”äktenskap” inte är älskade av Gud, men den som lever i synd står utanför hans beskydd och är sårbar."

LÄS RESTEN AV ARTIKELN HÄR:

 

http://www.sverigebonen.se/nyheter/2014/09/ny-viktig-artikel-om-sverige-av-claes-goran-bergstrand/

 

Debattartikel som är publicerad här med författare tillstånd. Vi ber om en andeutgjutelse till bön! Och att Gud reser upp ledare i kristenheten som visar vägen!:
 
Debatt

Bedjande församlingar behövs

Ser man sig om i världen blir det övertydligt att församlingar som växer lever i bön. Vi i Sverige behöver ta efter, skriver dagens debattörer.

Sverige är värd en bedjande församling. Vi har ett ansvar för utvecklingen i vårt land och för våra medmänniskors eviga väl. Om det fick beröra oss lite djupare skulle kanske bönegudstjänsterna vara de numerärt största i varje kyrka. Och vi borde utforma öppna förbönsgudstjänster som möter sökandet i tiden, som är välkomnande även mot de icke kyrkvana. Samlingar som vibrerar av helighet och gudsnärvaro.
Präglade av frid, enkelhet och frihet. Lyhördhet och generositet är också viktiga nycklar, så att vi kan förenas från lite olika kristna traditioner.

Hur fungerar det gemensamma bönelivet i er kyrka? ”Jag förutsätter att var och en ber i sin ensamhet”, sa en pastor, och fortsatte: ”Det är inte många som efterfrågar sådana samlingar och därför är det inget vi lägger kraft på”. Varför möter man ibland en direkt negativ inställning till gemensam bön?
Vi tror att den gemensamma bönen är betydelsefull och Bibelns undervisning bekräftar det. Ser man sig om i världen blir det övertydligt att församlingar som växer lever i bön. Där är det olika typer av bönesamlingar dygnet runt och ledarna är föredömen genom att själva vara överlåtna till bön.
Den helige Ande är nyckeln till bönens värld. Många kristna kan vittna om hur denna värld öppnats då de blivit uppfyllda av den helige Ande.

Då den karismatiska väckelsen berörde Norden för några årtionden sedan startades nya bönegrupper överallt. Det var jublande glädje, frihet och kärlek som sammanknippades med gemensam bön. I tillbedjan och lovsång öppnade man sina hjärtan mot Gud och bönens låga brann. Och man möttes över alla samfundsgränser.
I andliga förnyelsetider upprättas bönelivet. Kyrkan hittar tillbaka till det som är själva hjärtenerven och livspulsen i gemenskapen. Detta säger oss att behovet är stort nu i svensk kristenhet av en verklig andeutgjutelse.

Det finns en fara i att vi predikar om bön så att det skapar olust i stället för längtan. Det blir tyngande bördor, pliktuppfyllelse och krav. Skuldkänslor i stället för glädje och frihet. Då har vi kommit fel. Om de gemensamma bönegudstjänsterna ska växa, bli stora fest­tillfällen som fyller kyrkan, behöver de ledas på rätt sätt. Om vi fastnar i slentrian och tröttande vanemönster känns det inte meningsfullt och tilldragande. Därför behöver bönemötet förberedas väl. Och de rätta böneämnena bedjas fram, så att alla känner att det vi är involverade i är något dynamiskt och levande.
På den vägen kan bönegudstjänsterna bli de verkligt sökar­vänliga samlingarna dit människor dras som irrat runt i nyandliga nätverk. Bed om nya tankar och idéer! Forma tilldragande bönegudstjänster! Kvällar att längta till.

Är inte präster och pastorer överlåtna till bön kommer aldrig kyrkan att bli det. Vi behöver ledare som visar vägen och drar församlingen med ut i ett levande böneskeende. Vårt land behöver ödmjuka, förkrossade ledare som inser sitt totala beroende av Gud och är beredda att satsa sig helhjärtat för att få se ett genombrott för Guds rike. Sann ödmjukhet kommer till uttryck i att vi vänder oss till Gud. Att bedja är att ”ödmjuka sig under hans mäktiga hand”, att erkänna sin hjälplöshet och svaghet. Att vända blicken från sig själv till honom som är ”underbar i råd, väldig Gud …”.
Då Abraham hade fått information om läget i Sodom och Gomorra fördes han in i en dramatisk bönekamp. Det var nöden och smärtan, kärleken till människorna, som drev honom att be. Och Bibeln beskriver bönemötet med följande ord: ”… och Abraham trädde närmare Herren”. Att bedja är att ta steg in i Guds närhet.

Vi har fått uppmuntrande rapporter i vinter om att ganska många kyrkor tagit initiativ till längre böneperioder. Trettio eller fyrtio dagar då hela församlingslivet har blivit indränkt i bönens atmosfär. Ofta ordnar man en bönestafett timma för timma samtidigt som kyrkan är öppen varje dag för stillhet, andakt och bön.
På flera platser är det unga människor som är pådrivande. De brinner av längtan att få se något nytt ske och vi tror att det är Guds Ande som väckt denna hunger och längtan till liv. Då Gud vill göra något nytt ”uppväcker han folkets ande att gå till verket …”.
Vi anar en andlig vårtid, och därför vill vi ropa ut: Det är tid att söka Gud!

INGEMAR HELMNER, HANS LUNDAAHL och CLAES-GÖRAN BERGSTRAND, ambassadörer för Sverige­bönen.

Väckelsen avtar med materialismen

Wilgot Fritzon sätter ord på det som jag tror många av oss går och funderar på, debattartikel från tidningen Dagen:

"Väckelsen avtar med materialismen
Publicerad: 2010-05-14 03:00

Vi arrangerar stora konferenser om evangelisation och mission. Ändå minskar antalet kristna bekännare i Europa. En jämförelse med länder med väckelse visar vad som skiljer och att vi har mycket att lära.

Varför har vi ingen väckelse i västvärlden när kyrkan växer så oerhört på andra håll? Vi har ju många goda predikanter, fina genomarbetade program i ändamålsenliga kyrkolokaler. Vi arrangerar stora konferenser om evangelisation och mission. Ändå minskar antalet kristna bekännare i Europa, som i dag rymmer mindre än fem procent av världens alla evangelikala kristna. Minsta procent av alla kontinenter. Skulle vi då inte ha något att lära från de starkt växande kyrkorna i tredje världen? Om detta har det förts samtal i tidningen Dagen.

Många har frågat mig vad jag tror är orsaken till stagnationen i västvärlden. Efter att genom åren ha mött många framgångsrika så kallade själavinnare i åtskilliga länder med väckelse, vill jag ge en liten ofullständig lista, som du själv gärna kan bygga vidare på.

Vi har fastnat i materialismen. Vi har inte kunnat kombinera rikedom och ödmjukt beroende av Gud. Det kan också avläsas i länder med väckelse. Den avtar i takt med materialismens intåg. Och ju högre standard, större ekonomiska resurser, desto fler människor som ber: "Gud visa oss hur vi ska få till större, ja jättestora megakyrkor." Trots att det i sådana stora församlingar visar sig att bara 20 procent är aktiva medan resten är konsumenter och åskådare.

Vi är konsumentorienterade.Vår stora fråga är oftast vad Gud kan ge oss. Allt mera sällan hörs: "Vad kan jag ge?" Konferenser om självförverkligande lockar mängder, och alla vill fylla sin personliga andliga "hink" med saliga kickar.

Vi har placerat Gud i en låda.En instängd Gud ber vi utföra gärningar som passar vårt bekväma liv och leverne.

Vi anpassar och tolkar Guds ord till vad folk och samhälle tycker.Det talas om nåd, men inte varför vi behöver den. Bibelns budskap om att människan kan gå evigt förlorad har nästan helt tystats ner. Bibeln tolkas så att vi kan leva som vi vill.

Vi har mycket liten förståelse för uppoffringar.Vi är vana vid bästa försäkringar och önskar ett långt liv. Som om våra liv är så värdefulla så att de inte ska offras för Gud. Att en tjänst för Herren ska garantera ett långt och bekymmerslöst liv. Ett tecken på Guds speciella välsignelse. Vi har glömt att väckelse är kostbar.

Vi är alltför lokal- och programfixerade.Vi har snygga program och stiliga framträdanden i stället för en inre renhet och utstrålning som berör människor. Vi åstadkommer en hel del rörelse i kyrkorna och folk till och med faller i Andens kraft i möten, men låter inte Anden få resa oss upp till en uppoffrande tjänst för Gud.

Vi har inte tid för Gud.Vi begränsar starkt tiden för Gud att få komma till tals med oss. Det gäller såväl i den privata bönen som i mötessammanhang. Attityden tycks vara: "Herre, jag älskar dig. Nu har du fyra minuter på dig att välsigna mig."

Flera av dessa punkter har formats utifrån människor som jag mött inte minst i väckelsens Kina. Som den unga kvinnan som just frisläppts från ett fängelsestraff för sitt söndagskolarbete. Hon berättade om hemska förhållanden i fängelset. På min undran om hon nu då ska ta det lite lugnare ser hon mig in i ögonen och utbrister: "Hur kan jag det? Barnen måste få höra om Jesus, och även om jag blir fängslad på nytt så får jag där gyllene tillfällen att vittna för sökare. Innan jag nu frisläpptes hade 17 av mina 19 cellkamrater tagit emot Herren som sin Frälsare."

Låt mig också få ta ett exempel från den unga kyrkan i Mongoliet. Den har under de senaste 20 åren vuxit från några få till 50000. Församlingen i Erdenet har under de senaste dryga 15 åren växt från 14 unga tonårsflickor till närmare 1000 personer. Denna församling har under de senaste åren utbildat och sänt ut 300 missionärer i Mongoliet, Kina, Ryssland och muslimska länder.

Efter att jag i ett missionsmöte i Erdenet hade talat över ämnet "Guds missionsstrategi - lidande och martyrdöd för Kristi skull" så kom en kvinna fram.

- Tack för ditt förlösande budskap, sa hon.

- Hur så? frågar jag. Ska inte du ut som missionär till ett muslimskt land?

Då berättar hon att för en kort tid sedan stod hon ute i bara pyjamasen. Hennes hus var övertänt och alla ägodelar brann inne. Även allt hon packat för resan till missionslandet.

- Din predikan löste mig. Min bitterhet försvann. Jesus gjorde allt för mig. Nu ger jag det enda jag har och det är mig själv. Jag har bestämt mig för att åka, trots allt som hänt.

Nu är hon där i det nya landet, lär sig språk och kultur och förmedlar kärleken från Gud.

Är det någon som kan påstå att vi inte har en hel del att lära från kyrkan i tredje världen?

Wilgot Fritzon, tidigare missionsföreståndare, Ljus i Öster.

Källa: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=212218

Hör vi Andens rop till församlingen!

Hör vi Andens rop till församlingen!

"Res er upp, väckelsen står för dörren, Kungars Kung ska rida in i landet. Röda mattan har rullats ut. Det jag har talat det jag har lovat det ska ske, Elden ska brinna från Göteborg i väster till Stockholm i öster, från Smygehuk i söder till Treriksröset i Norr. Gör er redo köp ögonsalva hos mig så att ni kan se och känna igen min Ande när jag rör mig i landet. Se till att ni inte står i vägen eller begränsar mig, bestäm inte hur jag ska komma eller vad jag ska göra.

Fåren känner Herdens röst bli stilla och lyssna mitt i er rörelse så att jag får tala. Bli inte rädda när det skakar, jag river ner Babelstorn för att mitt tempel i er ska byggas upp. Agnarna kommer att skiljas från vetet i den skörd som burits in ladorna, detta för att den nya skörden inte ska mögla utan bli frisk och fruktbärande. Ni andliga fäder och mödrar borsta av er dammet, res er ur ert viloläger. Tiden av väntan är förbi och tiden för förberedelse är nu! Om ni inte gör er redo kommer jag att gå förbi, jag har sedan länge nåtts av ropen och bönerna för Sverige och mina ögon söker efter villiga hjärtan. Inte skickliga, duktiga utan hjärtan som berörts och kopplats samman med mitt hjärta. Det som ingenting var utvalde och utväljer jag för att kraften ska bli känd, kraften och segern i mitt namn, Jesus"

Våra diskussioner är många och långa ibland tror jag att vi luras in i de meningslösa dispyter som Paulus varnar för (2 Tim 2:23-26) Självklart ska vi prata om och vända på teologiska spörsmål, bibelsamtalet får inte avstanna. Men en sak som är en varningssignal i dagens samhälle är den trötthet och likgiltighet som breder ut sig. En del av anledningen är det ständiga informationsflödet runt om oss i vår vardag. Vi blir informationströtta vi mister hungern för att vi matats i vår själ så mycket att vi vaggats in i en falsk sömn. Vårt fokus måste bli att veta vad Jesus vill. Vilka behov ser han i vår närhet, hur vill han att vi ska möta dem? Evangeliet är en kraft mäktig att ge ungdomar och vuxna en identitet som Gud tänkt. Istället för den identitet TV och media ger. Budskapet om synd och nåd, upprättelse och frälsning måste åter bli vår första prioritet. Det måste våga predikas. I dag riskerar våra Gudstjänster bli ett andligt Spa dit vårt ego går för att relaxa. Vi behöver viloplatser men får akta oss så att vår egen tillfredställelse inte bli viktigare än människors frälsning. Gud har en plan, bättre än Sickans. Planen är frälsning o väckelse för vårt land. Vill du vara en del i den planen?

Pastor Ewa Gustafsson
Pingstkyrkan Skara