Debattartikel som är publicerad här med författare tillstånd. Vi ber om en andeutgjutelse till bön! Och att Gud reser upp ledare i kristenheten som visar vägen!:
 
Debatt

Bedjande församlingar behövs

Ser man sig om i världen blir det övertydligt att församlingar som växer lever i bön. Vi i Sverige behöver ta efter, skriver dagens debattörer.

Sverige är värd en bedjande församling. Vi har ett ansvar för utvecklingen i vårt land och för våra medmänniskors eviga väl. Om det fick beröra oss lite djupare skulle kanske bönegudstjänsterna vara de numerärt största i varje kyrka. Och vi borde utforma öppna förbönsgudstjänster som möter sökandet i tiden, som är välkomnande även mot de icke kyrkvana. Samlingar som vibrerar av helighet och gudsnärvaro.
Präglade av frid, enkelhet och frihet. Lyhördhet och generositet är också viktiga nycklar, så att vi kan förenas från lite olika kristna traditioner.

Hur fungerar det gemensamma bönelivet i er kyrka? ”Jag förutsätter att var och en ber i sin ensamhet”, sa en pastor, och fortsatte: ”Det är inte många som efterfrågar sådana samlingar och därför är det inget vi lägger kraft på”. Varför möter man ibland en direkt negativ inställning till gemensam bön?
Vi tror att den gemensamma bönen är betydelsefull och Bibelns undervisning bekräftar det. Ser man sig om i världen blir det övertydligt att församlingar som växer lever i bön. Där är det olika typer av bönesamlingar dygnet runt och ledarna är föredömen genom att själva vara överlåtna till bön.
Den helige Ande är nyckeln till bönens värld. Många kristna kan vittna om hur denna värld öppnats då de blivit uppfyllda av den helige Ande.

Då den karismatiska väckelsen berörde Norden för några årtionden sedan startades nya bönegrupper överallt. Det var jublande glädje, frihet och kärlek som sammanknippades med gemensam bön. I tillbedjan och lovsång öppnade man sina hjärtan mot Gud och bönens låga brann. Och man möttes över alla samfundsgränser.
I andliga förnyelsetider upprättas bönelivet. Kyrkan hittar tillbaka till det som är själva hjärtenerven och livspulsen i gemenskapen. Detta säger oss att behovet är stort nu i svensk kristenhet av en verklig andeutgjutelse.

Det finns en fara i att vi predikar om bön så att det skapar olust i stället för längtan. Det blir tyngande bördor, pliktuppfyllelse och krav. Skuldkänslor i stället för glädje och frihet. Då har vi kommit fel. Om de gemensamma bönegudstjänsterna ska växa, bli stora fest­tillfällen som fyller kyrkan, behöver de ledas på rätt sätt. Om vi fastnar i slentrian och tröttande vanemönster känns det inte meningsfullt och tilldragande. Därför behöver bönemötet förberedas väl. Och de rätta böneämnena bedjas fram, så att alla känner att det vi är involverade i är något dynamiskt och levande.
På den vägen kan bönegudstjänsterna bli de verkligt sökar­vänliga samlingarna dit människor dras som irrat runt i nyandliga nätverk. Bed om nya tankar och idéer! Forma tilldragande bönegudstjänster! Kvällar att längta till.

Är inte präster och pastorer överlåtna till bön kommer aldrig kyrkan att bli det. Vi behöver ledare som visar vägen och drar församlingen med ut i ett levande böneskeende. Vårt land behöver ödmjuka, förkrossade ledare som inser sitt totala beroende av Gud och är beredda att satsa sig helhjärtat för att få se ett genombrott för Guds rike. Sann ödmjukhet kommer till uttryck i att vi vänder oss till Gud. Att bedja är att ”ödmjuka sig under hans mäktiga hand”, att erkänna sin hjälplöshet och svaghet. Att vända blicken från sig själv till honom som är ”underbar i råd, väldig Gud …”.
Då Abraham hade fått information om läget i Sodom och Gomorra fördes han in i en dramatisk bönekamp. Det var nöden och smärtan, kärleken till människorna, som drev honom att be. Och Bibeln beskriver bönemötet med följande ord: ”… och Abraham trädde närmare Herren”. Att bedja är att ta steg in i Guds närhet.

Vi har fått uppmuntrande rapporter i vinter om att ganska många kyrkor tagit initiativ till längre böneperioder. Trettio eller fyrtio dagar då hela församlingslivet har blivit indränkt i bönens atmosfär. Ofta ordnar man en bönestafett timma för timma samtidigt som kyrkan är öppen varje dag för stillhet, andakt och bön.
På flera platser är det unga människor som är pådrivande. De brinner av längtan att få se något nytt ske och vi tror att det är Guds Ande som väckt denna hunger och längtan till liv. Då Gud vill göra något nytt ”uppväcker han folkets ande att gå till verket …”.
Vi anar en andlig vårtid, och därför vill vi ropa ut: Det är tid att söka Gud!

INGEMAR HELMNER, HANS LUNDAAHL och CLAES-GÖRAN BERGSTRAND, ambassadörer för Sverige­bönen.