Väckelsen avtar med materialismen

Wilgot Fritzon sätter ord på det som jag tror många av oss går och funderar på, debattartikel från tidningen Dagen:

"Väckelsen avtar med materialismen
Publicerad: 2010-05-14 03:00

Vi arrangerar stora konferenser om evangelisation och mission. Ändå minskar antalet kristna bekännare i Europa. En jämförelse med länder med väckelse visar vad som skiljer och att vi har mycket att lära.

Varför har vi ingen väckelse i västvärlden när kyrkan växer så oerhört på andra håll? Vi har ju många goda predikanter, fina genomarbetade program i ändamålsenliga kyrkolokaler. Vi arrangerar stora konferenser om evangelisation och mission. Ändå minskar antalet kristna bekännare i Europa, som i dag rymmer mindre än fem procent av världens alla evangelikala kristna. Minsta procent av alla kontinenter. Skulle vi då inte ha något att lära från de starkt växande kyrkorna i tredje världen? Om detta har det förts samtal i tidningen Dagen.

Många har frågat mig vad jag tror är orsaken till stagnationen i västvärlden. Efter att genom åren ha mött många framgångsrika så kallade själavinnare i åtskilliga länder med väckelse, vill jag ge en liten ofullständig lista, som du själv gärna kan bygga vidare på.

Vi har fastnat i materialismen. Vi har inte kunnat kombinera rikedom och ödmjukt beroende av Gud. Det kan också avläsas i länder med väckelse. Den avtar i takt med materialismens intåg. Och ju högre standard, större ekonomiska resurser, desto fler människor som ber: "Gud visa oss hur vi ska få till större, ja jättestora megakyrkor." Trots att det i sådana stora församlingar visar sig att bara 20 procent är aktiva medan resten är konsumenter och åskådare.

Vi är konsumentorienterade.Vår stora fråga är oftast vad Gud kan ge oss. Allt mera sällan hörs: "Vad kan jag ge?" Konferenser om självförverkligande lockar mängder, och alla vill fylla sin personliga andliga "hink" med saliga kickar.

Vi har placerat Gud i en låda.En instängd Gud ber vi utföra gärningar som passar vårt bekväma liv och leverne.

Vi anpassar och tolkar Guds ord till vad folk och samhälle tycker.Det talas om nåd, men inte varför vi behöver den. Bibelns budskap om att människan kan gå evigt förlorad har nästan helt tystats ner. Bibeln tolkas så att vi kan leva som vi vill.

Vi har mycket liten förståelse för uppoffringar.Vi är vana vid bästa försäkringar och önskar ett långt liv. Som om våra liv är så värdefulla så att de inte ska offras för Gud. Att en tjänst för Herren ska garantera ett långt och bekymmerslöst liv. Ett tecken på Guds speciella välsignelse. Vi har glömt att väckelse är kostbar.

Vi är alltför lokal- och programfixerade.Vi har snygga program och stiliga framträdanden i stället för en inre renhet och utstrålning som berör människor. Vi åstadkommer en hel del rörelse i kyrkorna och folk till och med faller i Andens kraft i möten, men låter inte Anden få resa oss upp till en uppoffrande tjänst för Gud.

Vi har inte tid för Gud.Vi begränsar starkt tiden för Gud att få komma till tals med oss. Det gäller såväl i den privata bönen som i mötessammanhang. Attityden tycks vara: "Herre, jag älskar dig. Nu har du fyra minuter på dig att välsigna mig."

Flera av dessa punkter har formats utifrån människor som jag mött inte minst i väckelsens Kina. Som den unga kvinnan som just frisläppts från ett fängelsestraff för sitt söndagskolarbete. Hon berättade om hemska förhållanden i fängelset. På min undran om hon nu då ska ta det lite lugnare ser hon mig in i ögonen och utbrister: "Hur kan jag det? Barnen måste få höra om Jesus, och även om jag blir fängslad på nytt så får jag där gyllene tillfällen att vittna för sökare. Innan jag nu frisläpptes hade 17 av mina 19 cellkamrater tagit emot Herren som sin Frälsare."

Låt mig också få ta ett exempel från den unga kyrkan i Mongoliet. Den har under de senaste 20 åren vuxit från några få till 50000. Församlingen i Erdenet har under de senaste dryga 15 åren växt från 14 unga tonårsflickor till närmare 1000 personer. Denna församling har under de senaste åren utbildat och sänt ut 300 missionärer i Mongoliet, Kina, Ryssland och muslimska länder.

Efter att jag i ett missionsmöte i Erdenet hade talat över ämnet "Guds missionsstrategi - lidande och martyrdöd för Kristi skull" så kom en kvinna fram.

- Tack för ditt förlösande budskap, sa hon.

- Hur så? frågar jag. Ska inte du ut som missionär till ett muslimskt land?

Då berättar hon att för en kort tid sedan stod hon ute i bara pyjamasen. Hennes hus var övertänt och alla ägodelar brann inne. Även allt hon packat för resan till missionslandet.

- Din predikan löste mig. Min bitterhet försvann. Jesus gjorde allt för mig. Nu ger jag det enda jag har och det är mig själv. Jag har bestämt mig för att åka, trots allt som hänt.

Nu är hon där i det nya landet, lär sig språk och kultur och förmedlar kärleken från Gud.

Är det någon som kan påstå att vi inte har en hel del att lära från kyrkan i tredje världen?

Wilgot Fritzon, tidigare missionsföreståndare, Ljus i Öster.

Källa: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=212218