Att bryta fördämningen – del ett

Vision: Att bryta fördämningen – del ett
Av Daniel Paul Hoskins –

Northwest Revival News
Mar 7, 2003

Min vision börjar:

I Anden flyger jag över Israel och ser över Galileiska sjön som är under mig. Då talade Herren till mig och sade: ”Det här är en sötvattensjö och vattnet går utmärkt att dricka”. Jag förstod att denna sjö representerade sanningens fäste, något som verkade egendomligt för mig eftersom den alltid i den undervisning som jag var van vid, hade framställts som avgrunden eller det bottenlösa djupet.

Sedan började jag följa Jordanfloden från Galileiska sjön. Allteftersom jag följde floden, så förstod jag att den representerade sanningen, som flödade ut från sitt fäste. Det var nästan som om den Galileiska sjön representerade all den sanning som människan lärt sig att förstå genom uppenbarelse av den Helige Ande och Guds Ords uppenbarelse.

Jordanfloden liknade undervisningen från pastorer, lärare, ljud- och videoband, böcker, radioprogram och all annan tillgänglig undervisning. När jag följt Jordanfloden en god stund kom jag till Döda Havet. Jag kunde faktisk känna lukten från Döda Havet innan jag såg det! Det luktade ruttet och fränt. Medan jag flög över Döda Havet kunde jag se salt som avsatt sig som skorpa över klippor, trädstubbar och annat som stack upp ur vattnet. De såg så dystert och dött ut. Jag blev mycket bedrövad över denna syn och ville veta vad som orsakat detta tillstånd.

Så snart som frågan träffade mitt hjärta så visste jag svaret. Detta var församlingen, saltet, som var menat att gå ut över hela världen och som hölls emot inne i ett begränsat område utan utlopp. Det komma inte komma nånvart! Under det att sorg och bedrövelse fyllde mitt hjärta fortsatte jag att flyga över Döda (församlingen) Havet. När jag såg mig omkring jag kunde jag se slutet på detta Döda Hav. Det hade blivit stoppat och var hindrat av ett stort föremål som verkade vara en mur. Jag flög runt på den högra sidan av föremålet och landade ungefär 10 meter framför denna mur, på den torra sidan av Döda Havet. Jag tittade upp längs muren och förstod att det inte alls var en mur utan istället en stor fördämning gjord av två jättelika dammluckor, fastklamrade med ett gigantiskt svart lås. Luckorna var massiva, kanske 60 m höga och omkring 150m breda.

Lukten av dessa stora dammluckor var välkänd för mig. Det var lukten och förnimmelsen av religion, kontroll och stolthet. Man kunde både lukta och känna Isebel . Jag kände det som om jag ville riva ner dem på en gång. Dammluckorna talade till mig och sa: ”Vi är här för att förhindra en stor katastrof från att hända. Om vattnet skulle släppas fritt utan någon riktig kontroll skulle det skapas en katastrof av enorma proportioner.” Jag fylldes med sådan förtrytelse och besvikelse. Jag blev förvirrad och kunde inte ens fatta varför luckorna var där.

Efter en stund förstod jag att det var väldigt lite jag kunde göra åt dammluckorna och det svarta låset. Jag bara vände mig om och hittade då något att sysselsätta mig med. När jag vände mig om lade jag märke till en stor och torr flodbädd som ledde från luckorna.

Till en början var jag inte säker på om det var en flodbädd eller en sjöbotten eftersom den var så stor. När jag tittade på mina händer märkte jag att jag bar på två föremål. Ena föremålet var en huggmejsel som kallades Sanningen och som till och med hade ordet ’Sanning’ ingraverat. Det andra var en stor hammare som kallades Ande. Den hade också namnet ingraverat.

Jag var inte säker på vad jag skulle göra med dessa föremål, så jag började att använda dem till att hugga bort stora delar av flodbädden. Jag tänkte att jag skulle hjälpa till med att förbereda denna flod till det arbete som Gud skulle göra, eftersom jag var säker på att det inte fanns något sätt för Gud att ställa upp på dessa luckor så mycket längre.

När jag efter en tid hållit på med att hugga upp stora fåror tvärs över flodbädden blev jag överraskad av en röst bakom mig. Den rösten kände jag igen, för när jag än hörde den i min ande och själ blev jag upprymd som aldrig förr. En stor känsla av vördnadsfull förväntan fyllde mig.
Det var Herrens röst!
Jag visste att Han stod bakom upp!
Han sa: ” Daniel, vad gör du?”
Jag sade: ”Herre, jag förökar djupet och bredden på den torra flodbädden med ’Sanning’ och ’Ande’.

Han lade sin hand på min axel och vände mig mot dammluckorna. Han pekade på det stora svarta låset. Då förstod jag vad låset var för något och dess mörka syfte. Det var de lögner och bedrägerier som Isebel använde (den religiösa anden), för att hålla luckorna på plats. Herren sade till mig: ”Använd Sanning och Ande på det svarta låset.”

Så jag flög upp till det svarta låset och tog tag i det med mina mina fötter och började arbeta bort det med Sanning och Ande. Det var då jag såg att det var många andra som gjorde samma sak. Det var inte förrän jag själv började arbeta på det svarta låset som jag såg dessa. De två dammluckorna skrek och sa: ”Vem har gett er rätt att göra detta?
Ni arbetar mot Gud! Ni hädar himlen! Ni är kärlekslösa och grymma! Ni är rebelliska och ska bli dömda!”
Dessa lögner fortsatte att välla fram och religionens dammluckor fortsatte att angripa oss, försökte att stoppa oss. Ju hårdare jag arbetade med Sanning och Ande, desto mindre effekt hade dessa ord på mig.

----fortsätter med del 2---

Översättning Torsten Lantz med tillstånd från Daniel Paul Hoskins